Vissa människor tänker ofta rätt

Jag läser Ann-Marie Körlings krönika i Lärarnas tidning med samma intresse som alltid.
Denna gång handlar den om Nationella Prov!
Något som tydligen ger många lärare i Sverige stora skälvan.
Jo jag har också rättat nationella prov. I mitt fall började jag lite innan de flesta eftersom jag då arbetade på Lindeborgskolan 1994 - 1997 tillsammans med Karl-Bertil Hake. Karl-Bertil ingick bland "hangarounds" till PRIM-gruppen, de som skriver proven i matematik, antgligen för att han är med i SMaL, Sveriges största matematiklärarförening. Idag är han lektor på Malmö Högskola, lärarutbildningen.
Sedan fortsatte jag att rätta Nationella Prov i Matematik varje år tills jag slutade med matteundervisningen ifjor, så jag tycker att jag rättat en del prov, och jag jo jag saknar det ibland, undervisningen alltså kanske inte proven så mycket.
OK visst tyckte jag det var lite jobbigt i början för det kändes som ett extra moment utöver "kursen". När jag 1997 började i Lund insåg jag att varför kan provet inte bara vara en del av undervisningen också. En del av det fakta insamlandet som jag redan gjorde inför uppgiften att ge mina elever dels ett skriftligt omdömme, jo Jan Björklund vissa av oss har gjort det länge, dels att sedan sätt betyg på deras kunskaper i år 8 och år 9. Jag insåg att detta var ju en jätte resurs. Att på ett så utförligt sätt belysa vilka kunskaper mina elever hade gjorde faktiskt slutbetyget i nian en njutning att sätta. För jag visste verkligen vad de kunde och vad betyget stog för. Det var så skönt at sätta de VG och MVG som jag fått äran att sätta under åren för jag visst att de var välförtjänta och att elevens kunskaper motsvarade vad som förväntade sig. MEn någon återkoppling eller feedback framåt bidrog det aldrig till. Men precis som Ann-Marie säger i sin krönika.

De nationella proven är omfattande utvärderingar av vad vi gör i skolan. Jag saknar den viktiga återkopplingen som visar vad vi lyckats med och vad vi måste utveckla. För vad betyder resultaten om vi inte tittar närmare på dem?

Ann-Marie har tur med en Grundskolechef som visar det sig i nästa stycke i krönikan

Så äntligen! Grundskolechefen i min kommun kallar till möte där frågorna jag längtat efter tas upp: HUR syns de nationella proven i skolan? VAD gör vi med resultaten? HUR ser återkopplingen ut till lärarna före årskurs fem? Frågorna är märkvärdigt nya. De innebär också en förskjutning från elevprestation till läraruppdrag.

I min kommun får tjänstemännen inne på skolkansliet, inte pedagogerna på fältet, i uppgift att skapa ett diagnostiskt test för år 1 eleverna i gynasiet. Men hallå som jag och min IKT-pedagogkollega, som också varti mattelärare, varför skall skolan göra om det arbetet igen. Ni har ju de Nationella Proven från i våras. Det verakde inte som någon tänkt den tanken ens. OK att det som skolkansliet har tillgång till är slut summeringen, betyget på hela provet men med lite fantasi skulle det väl inte vara så svårt att rapportera in alla matriserna via ett web-gränsnitt och så har vi tillgång till den informationen även i gymnasiet och eleverna slipper att göra om samma sak mindre än tre månader senare... snacka om resursslöseri och då har jag inte tagit hänsyn till att några tjänste män utan eller med lite pedagogisk verksamhet skall ta fram diagnostiskprov...

Nej tacka vet jag människor som Ann-Marie som ser det positiva i vardagen och inte låter sig nerslås av något så fjuttigt som ett nationellt prov. För de skall ses som en resurs inte något som står i vägen. Men då skall det också finnas en återkoppling till verksamheten både framåt och backåt. Hur skall vi annars lära oss av våra misstag och stärkas av våra framsteg!