Du e' så...

Niels Bohr, den gamle kemist ni vet, definerade experten med orden

“a person who has made all the mistakes that can be made in a very narrow field.”

Detta uttalade ställer in siktet på vad som verkligen är viktigt.

Utan misstag inget lärande!

Skolan måste bli bättre på ett förlåtande arbetsätt. Där misstagen tas upp som lika bra som när det blir rätt.

I sin artikel "Why Do Some People Learn Faster?" tar Johan Lehrer upp detta på ett mycket bra sätt.
Han tar upp en studie i Psychological Science ledd av Jason Moser där man tittat på varför vissa lära sig så mycket mer av sin misstag än andra. Deras utgångspunkt är i Carol Dweck forskning om hur vi ger respons och hur vi ser på intelligens. Antigen som något som vi har eller inte har eller något som vi kan lära oss. Vi skall alltså inte ge repons typ vad intelligent du är utan mer vad duktigt du är på att jobba/prova/... dvs positiv feedback på försöket inte på färdigheter. Svårt, javisst. Alla har vi väl någon gång sagt till våra barn/elever "vad duktigt du är! Vad smart du är! istället för att säga vad hårt du jobbar eller vad bra du jobbar. Lehrer avslutar med 

The problem with praising kids for their innate intelligence — the “smart” compliment — is that it misrepresents the psychological reality of education. It encourages kids to avoid the most useful kind of learning activities, which is when we learn from our mistakes. Because unless we experience the unpleasant symptoms of being wrong — that surge of Pe activity a few hundred milliseconds after the error, directing our attention to the very thing we’d like to ignore — the mind will never revise its models. We’ll keep on making the same mistakes, forsaking self-improvement for the sake of self-confidence. Samuel Beckett had the right attitude: “Ever tried. Ever failed. No matter. Try Again. Fail again. Fail better.”